Postadress
Åsögatan 200 A
116 32 Stockholm
Sverige

Arbetslokal
Alsnögatan 3
Stockholm

Namn *
Namn
           

123 Street Avenue, City Town, 99999

(123) 555-6789

email@address.com

 

You can set your address, phone number, email and site description in the settings tab.
Link to read me page with more information.

pic17.png

Pressröster

Pressröster

 

 
 

Sjutton misshandlade kvinnor får röst i pjäsen ”Lyckliga slut”. DN:s recensent Leif Zern ser en föreställning som har en stark och långvarig känslomässig verkan.

Susanna Alakoski hör till de oumbärliga rösterna i den svenska samhällsdebatten. Det krävs nog en person med hennes integritet för att låta andra röster komma till tals. I boken ”Lyckliga slut” från 2007 berättar sjutton kvinnor om det våld de utsatts för av män och om hur de lyckats bryta sig ur destruktiva förhållanden.

Susanna Alakoski är bokens redaktör och även en av författarna till den pjäs med samma namn som nu spelas på Uppsala stadsteater. Hennes medförfattare är Michaela Granit, föreställningens regissör och koreograf. En vansklig uppgift med tanke på att materialet består av individuella berättelser som skulle räcka till minst ett dussin pjäser. Det borde ligga nära till hands att välja en dokumentär spelstil och låta texterna tala för sig själva, riktade rakt ut mot publiken. Michaela Granit har valt en annan form av nakenhet. De sju skådespelarna går i stället djupt in i rollerna och agerar som om det vore möjligt att dela deras erfarenheter.

Och svaret är – det är möjligt. Det är i själva verket en av teaterns uråldriga och fortfarande giltiga tillvägagångssätt. Att vara en annan. Jag antar att det är därför den korta prologen känns så avig. Den föreställer en paneldebatt med ett par av kvinnorna närvarande. De låter mer som robotar än levande människor, som representanter i stället för varelser av kött och blod. Tills jag inser att det är meningen, för snart börjar det ”på riktigt”, i ett rasande högt tempo där gränserna mellan inre och yttre bryts ner och lämnar plats för en serie hudlösa kvinnoporträtt.

En teaterhistoriker skulle väl säga att formen är expressionistisk. I Karin Linds scenografi snurrar de röda kulisserna som i ett skräckkabinett. Här finns egentligen inget samspel i vanlig mening, bara – om jag räknade rätt – sexton monologer som växer fram ur ett körverk av röster, projektioner och regelrätt filmade avsnitt (där männen syns mest bakifrån).

Ändå får varje rollgestalt en tydlig profil. Ett exempel – Anna Wallander som offer för den romantiska kärleken, uppvaktad med ett fång av röda rosor som hon kramar till sitt bröst, innan hon gång efter annan fälls till marken av ett knytnävsslag, reser sig igen och handlöst faller på nytt, medan rosorna tappar blad efter blad.

Linda Zilliacus spelar en flicka som ser mamman misshandlas av pappan, Anna Carlsson föreställer den intellektuella som behärskar den sexualpolitiska diskursen fram till det ögonblick hon står där och vinglar med boxvinet i glaset och drar den slutsats som är hela föreställningens: att det går att bryta förbannelsen, lämna skräckkabinettet.

Det pågår i hela världen ett krig mot kvinnor. ”Lyckliga slut” gör inget försök att närmare förklara de mekanismer som får män att slå och misshandla, men den har en känslomässig verkan som räcker långt. Förfärligt långt.

Dagens Nyheter, Leif Zern


När Susanna Alakoskis antologi Lyckliga slut blir till teater upplever vi berättelserna bortom löpsedlarnas rubriker om kvinnomisshandel. Astrid Claeson ser Michaela Granits alldeles nödvändiga uppsättning på Uppsala stadsteater.

”Att dramatisera en antologi där misshandlade kvinnor berättar om sina erfarenheter bäddar för dokuteater. Michaela Granit har i stället valt att lita på berättandet och skapat en kör av kvinnor som var och en får sin plats, deras historier går omlott. Skådespelarna skapar en stark enhet av individuella historier. Scenografin understryker helvetet och hoppet: scenens väggar öppnas och stängs, stänger in, trycker tillbaka när kvinnan försöker lämna. Välkomnar när hon kommer tillbaka. Ytan är vågigt speglande och förvränger, förvrider spegelbilder och verklighet. Men väggarna erbjuder också utgång – ett annat liv på en annan plats med en annan man, eller utan man. Ett liv utan rädsla och våld.”

”Granit låter kvinnor av alla slag träda fram: här finns barnet som ser roliga, snälla, hemska pappa slå roliga, snälla, hemska mamma. Här finns kvinnan som först bildligt golvas av mannens charm och sedan bokstavligt golvas gång på gång av något som aldrig kommer att kunna kallas charm samtidigt som brudbukettens rosor tappar allt fler blad. Här finns kvinnan som möter slag med slag. Och kvinnan som håller säkerhetsavstånd som en annan SÄPO-agent i sitt eget hem. Här finns den starka kvinnan som besitter hela registret av jämställdhetsanalys, men lika fullt stannar kvar.”

”Här finns orden som aldrig sägs på löpsedlarna, i rapporteringen – här finns sanningen bakom procenten. Här finns det där som nog alla kvinnor i Sverige hört: ”gå efter första slaget”. Men här finns också sanningen efter det: att det är svårare än svårt att ge sig av. Uppmaningen att gå efter första slaget blir ytterligare ett slag, ytterligare en kränkning om man inte lyckas göra det. Eller som en av kvinnorna säger: om man aldrig mött våld, hur ska man då veta vad det är man möter vid första slaget?

Eller för att vända på det: om man aldrig mött annat än våld hur ska man då veta hur lycka och lugn ser ut? För det grundläggande i hela historien är också kärleken, eller önskan om den. En obändig – kanske naiv – tro på att den finns och att den kan vara stark och vacker.”

”Lyckliga slut gör inte anspråk på att förklara mäns våld – varken det som riktas mot kvinnor eller mot barn eller mot andra män. Den gör heller inte anspråk på att berätta vad som sker med omgivningen om den misshandlade kvinnan berättar om sin situation – den nöjer sig med att säga att omgivningen förändras. Kanske överger för att det är alltför svårt att veta.

Det är oerhört hemskt att sitta på Uppsala stadsteaters lilla scen. Men det är också helt nödvändigt. För alla. Främst för män. Och det är hoppfullt, för det går att lämna förhållandet. Det är inte det man dör av.”

Nummer , Astrid Claeson


"När underkastelsen blir till glödande vrede”

Lyckliga slut” kan synas vara en märklig titel på en pjäs som handlar om mäns våld mot kvinnor. Men Michaela Granit och Susanna Alakoski har ett mycket tydligt ärende – de vill visa att det finns en väg ut.

Vi hör om män som våldtar en ung kvinna i Indien till döds, för att sätta henne på plats, lära henne en läxa. Vi lyssnar till psykiatern som anser att kvinnan som i förtvivlan prostituerat sig får skylla sig själv om hon blir grymt våldtagen av en hög polischef. Det är omöjligt att inte bli påverkad av denna massiva propaganda: det är kvinnornas skuld och de – vi – ska bära skammen.

”Lyckliga slut” är en pjäs om mörkertal. Den börjar med en paneldebatt med starka och välformulerade feminister, spelade av Anna Wallander, Eva Millberg och Anna Carlson. De skräder inte orden. Millberg säger till och med att män är djur. Jag blir förskräckt. Sådant får inte sägas. Konsekvenserna är oöverskådliga. Näthatet kommer att slå till, dödshoten kommer att hagla. Från publiken hörs då en protest från en ung kvinna, spelad av Linda Zilliacus. Hon försvarar männen. Kvinnor kan vara för jävliga! De slår också! Det är säkert sant, men den här uppsättningen har ett konsekvent och oförskräckt kvinnoperspektiv. Anna Carlsons skittuffa feminist berättar plötsligt att hon själv blivit misshandlad i tio år av sin man. Aldrig har hon gjort någon anmälan.

”Lyckliga slut” är gjord efter en bok med personliga berättelser och det kan inte ha varit lätt att göra teater av den. Men det fungerar. Skådespelarna bär fram de individuella ödena i sina kroppar: Eva Millberg spelar Signe som får några sista lyckliga år med korna efter ett helt livs misshandel; Anna Wallanders Marjatta förförs av uppmärksamhet och en jättebukett rosor innan hon gång på gång slängs på golvet av en osynlig hand. Det tar aldrig slut. Marina Nyström – en ny bekantskap som gör starkt intryck – återkommer gång på gång till våldtäkten på den vackra stranden, i fullmånens sken. Hon gör också ett annat bortglömt brottsoffer: barnet som ser sin pappa charma den ena kvinnan efter den andra och sedan misshandla och mörda katten.

Linda Zilliacus speglar som Satu förtvivlan hos flickan som ser sin älskade pappa slå hennes älskade mamma sönder och samman. Såren får hon leva med.

Först i andra akten gör Lena Mossegård entré – hon gör den som kom undan, den som gick sin väg. På slutet utgör hon i klarblå klänning en kontrast till de övriga. Vad betyder det? Kanske står hon för en framtid där kvinnor vägrar ta på sig den skam som bankas in i oss. Där underkastelse blir till glödande vrede.

Svenska Dagbladet , Sara Granath


”Trovärdigt och nära den brutala verkligheten”

”Lyckliga slut är något för den som önskar bli berörd. Med starka kvinnliga gestaltningar, en effektful ljusshow och slagkraftig dialog kommer publiken de misshandlade kvinnorna mycket nära”

”Den lilla scenen på Uppsala stadsteater vilar i ett vinrött dunkel. Tre enkla stolar står ensamma på den nakna scenen när pjäsen Lyckliga slut precis ska börja.

Tre personer uppenbarar sig och plötsligt startar en intensiv debatt mellan en journalist, en politiker och en sociolog som kastar publiken rätt in i sammanhanget. De diskuterar mansvåld i hemmet.

Man redovisar statistik över hur utbrett våld inom nära relation är och uppmärksammar även mörkertal för alla de fall som aldrig syns eller anmäls.

Debatten är så levande att jag under några sekunder glömmer att kvinnorna på scenen är skådespelare.”

”I Lyckliga slut kommer man riktigt nära den brutala verklighet för kvinnor som misshandlats av män i sin närhet. Den onda,

destruktiva spiral som dessa kvinnor lever i skildras i föreställningen på ett skrämmande trovärdigt sätt.

Kvinnorna är nära att bryta upp från männen och kampen är tydlig under hela föreställningen. Fokus i pjäsen är inte den maktlösa kvinnan utan snarare hur man kan bryta det onda mönstret. Det är ingen lätt väg.”

”Skådespeleriet är mycket övertygande. På vacker finlandssvenska gestaltar Linda Zilliacus en ung tjej vars mor bli långvarigt misshandlad av sin make. Rösten skär och hennes ögon vattnas när hon berättar hur traumatiskt det är att se sin mamma bli slagen av sin egen far. Hon levererar så fort hon intar scenen. De andra skådespelarna är inte sämre. Marina Nyström har inget problem att spänna ögonen i publiken med sin starka gestaltning och hennes insats höjer närvaron. Samtliga roller, med ensemble bestående av endast kvinnor, görs med sådan övertygelse att jag åter igen får påminna mig om att det hela faktiskt är teater.”

”De kraftfulla filmerna och ljusprojektionerna skapar tillsammans med musiken ett tillfälligt obehag.”

”Berörda ansikten avslöjar föreställningens klara succé. Ingen kan undgå kraften i denna framställning. Hela fem gånger får Lyckliga sluts modiga sjumannaensemble komma fram till scenens kant för att buga till publikens jubel.”

ERGO , Cecilia Corfitsen


”Det går att bryta sig fri! Lyckliga slut på Uppsala stadsteater rymmer kvinnors mörka berättelser om misshandel, men också hopp. Marta Ronne berörs.”

”I och med studenten Satu (Linda Zilliacus) som vill veta om skulden för misshandel alltid ligger på männens sida, tar det djupa och polyfona samtalet i Lyckliga slut på allvar sin början. Bakom Satus fråga döljs hennes egen historia om pappans misshandel av mamman. Den får växa fram långsamt, än berättad med sparsamma medel, än dramatiskt och med stor vrede. Andra, som den gamla Signe (Eva Millberg) eller den mycket unga Janina (Marina Nyström), griper starkt med sin uppgivna lågmäldhet. Såväl Anna Wallanders Marjatta som hennes Ursula bygger på en utmärkt koreografi och omsorgsfullt konstruerade metaforer. Den mest renodlade karaktären är för mig Marina Nyströms unga våldtäktsoffer Linn. I henne finns den undertryckta och mäktiga vrede som ger kraften att gå vidare och att verka mot våldet. Majoriteten av rollkaraktärerna både övertygar och griper djupt, väl förstärkta av Karin Linds öppna scenografi samt av det ljud- och bildspel som stundom är en bakgrund, och stundom en viktig del av handlingen.”

Uppsala Nya tidning, Marta Ronne


Intervjuer

Uppsalatidningen

Intervju med regissören Michaela Granit. Bläddra fram till sidan 26.
Klicka här

 

 

24UNT

Intervju med regissören Michaela Granit och skådespelerskorna Anna Wallander och Eva Millberg.
Klicka här

 

 

UNT

Intervju med Susanna Alakoski.
Klicka här

 

 

Ergo

Intervju med Linda Zilliacus och Marina Nyström.
Klicka här

 

 

Studio Sisu

Intervju med Marja Valtonen, en av de kvinnor vars berättelse är en del av Lyckliga slut. (På finska)
Klicka här