Postadress
Åsögatan 200 A
116 32 Stockholm
Sverige

Arbetslokal
Alsnögatan 3
Stockholm

Namn *
Namn
           

123 Street Avenue, City Town, 99999

(123) 555-6789

email@address.com

 

You can set your address, phone number, email and site description in the settings tab.
Link to read me page with more information.

pic1.png

Pressröster

Pressröster

 

 
 

Teatermusik vet alla vad det är. Men finns det en teaterns musik som inte främst når oss via örat? Kan en föreställning uppfattas som en musikalisk komposition även om den knappast alls innehåller sång eller musikinstrument?

Michaela Granits uppsättning Eldtungor på Studion är för mig av det slaget. Stycket är ett slags scendikt för tre skådespelerskor, ett associativt flöde av tankar och drömmar om tre kvinnor som möts på en öde kajkant i kvällsmörkret. Föreställningen tar bara fem kvart, men när den är slut tycker jag mig ha varit med om en lång resa.

"Det är som om Michaela Granit komponerade för kroppar, sinnen och själar på en gång. Texten är sannerligen inte oviktig, men det fysiska uttrycket är ofta lika talande. Bilder och ord, rörelser och rytm fogas ihop till ett vibrerande scenspråk."

Det känns nästan symboliskt att spelplatsen är Studion. För 26 år sedan föddes på samma scengolv Flotten, ett förnyande och tidsnära teaterspråk skapades i samarbete mellan författare, regissör och skådespelare. Eldtungor har andra teman och tiden är en annan, men här finns likheter i sättet att arbeta fritt och associativt på scenen. Återigen ser vi en ensemble dela ett nu med sin publik.

Sverker Andréason, Göteborgs-Posten


"Det brinner en eld på scenen, matad av gammal bråte. De tre eldtungorna äter sig genom den utmätta tiden med ett slags lugnt raseri".

Om att gå in i sitt barn för att själv bli sedd och snabbt tillbaka till små flickor i korta flickklänningar som sliter lemmar och huvuden av sina dockor.

Inför hoppet som måste hoppas rakt ut finns ingen mamma som vågar se och det triumferande skriket inför att våga förvandlas till uppgivenhet.

Gritt Mellgren, Bohuslänningen


Här bekräftas den konstnärliga grundtanken, att publiken skall lägga av sig varje intellektuell fordran, och i stället överlämna sig själsligen, som vid hypnos.

Anne Järborg, Arbetarbladet


"Till det som jag tycker mest om hör just det skissartade, prövande, oavslutade".

Det är också roligt att se hur skådespelarna själva liksom färgar in sina respektive rollfigurer; de verkar ha fått möjlighet att i ovanligt hög grad låta sitt spel präglas av sina egna erfarenheter, både som kvinnor och skådespelare. Man får en känsla av att ett sådant här arbete kan verka befruktande, under lång tid framöver.

Mikael Löfgren, Dagens Nyheter


[…] de inledande scenernas snabba replikväxlingar har en synkoperad, härligt haltande rytm som jag sällan hört från Götesplatsscenen. Här finns också meningsbärande ellipser och excesser i kroppsspråket, kantigheter som ibland skär rakt in i dialogernas förrädiska formfullhet.

Kristjan Saag, Göteborgs-Posten/Kvällsposten


Del ur Intervju:

 

 


"Eldtungor är som musik – man ska ta in och känna"


Hon jobbar i det tragikomiska landskapet. "Smärta och självironi får mötas och vibrera hand i hand", säger Michaela Granit, som regisserar Eldtungor, ett ovanligt teaterprojekt med tre kvinnor i en resa mellan dröm och verklighet på Studion.

Det var ett väldigt jobb att hitta den sköra balansgången.
− Först kommer lusten att vilja berätta något efter att ha upplevt en smärta. Sen måste man gå ner i smärtan och paniken igen för att hitta det man vill berätta och arbeta vidare med det.

Kvinnoperspektiv
Processen går två steg framåt och två bakåt. De två polerna är lika viktiga och beroende av varandra. Lusten och smärtan.

Det började med att Michaela Granit ur ett kvinnligt perspektiv ville berätta om tre teman. Destruktivitet och kreativitet. Prestationsångest ställd mot tomhet. Pendlingen mellan att vilja vara självständig och att vilja vara upplöst.
− De här polerna slåss hela tiden inom oss. Jag vill undersöka om man kan vända något och låta spiralen snurra uppåt i stället för att gå neråt. Någonstans är det samma kraft, ändå inte, säger Michaela Granit.
− Ibland måste vi ner i de virvlarna och hålen, där vi tror att det är tomt. Men det finns mycket innehåll vi glömmer. 

Hon känner igen sig i de här tre kvinnorna, de tre krafterna (egentligen olika sidor hos samma kvinna).
− Jag hittade dem i den grekiska mytologin. Ingången till de tidlösa karaktärerna.

Medusa (görs av Inga Edwards) med den förstenade blicken står för något nedbrytande och uppbyggande. Fast omedvetet. I modern tid en arbetslös kvin-na som lever ensam utan plats i samhället.

Andromeda (Carina Boberg) som var fastkedjad vid klippväggen och väntar på att bli förlöst ligger i ett badkar. Hon får stå för upplösningstemat, att inte orka. Flyr in i sina sjukdomar och isolerar sig. Athena (Eva Fritjofson) som föddes ur sin fars huvud är prestationsinriktad och tänker bara på att arbeta.

På vägen mister hon något annat utan att tänka på det och bär på en slags tomhet. I scenrummet, i Studion en öde kajplats med halva bilsäten och lastpallar, blir de krafter som drar åt olika håll och attackerar varandra. 

Pjäsen är resultatet av en lång arbetsprocess, som inleddes då Per Lysander var teaterchef. Michaela Granit från Teater Bouffons i Stockholm inbjöds att leda workshops med tio skådespelare. Med tre av dem fortsatte hon arbeta i två workshops under två år, bl.a. i Gerlesborg.

Vilda diskussioner
− De fick improvisera med sina egna erfarenheter kring sitt eget tema. Nya saker kom upp och det blev vilda diskussioner.

Övningarna utgick från tre flickor som leker. De tre skådespelerskorna fick leta upp platser i naturen som de identifierade sin barndom med. Ett tema var två som stöter ut den tredje.

− Flickor går gärna in i stark tvåsamhet. Det finns kvar i det vuxna livet. Man har en grundperson inom sig som man lätt tappar bort. Den letade de efter i naturen.

− Det inre vilda anarkistiska barnet.

Fragment kom med i det manuskript Michaela Granit omarbetade för att hitta mötet mellan sig själv och de tre skådespelerskorna.
− Jag har jobbat mycket med en form av teater som kastar sig ut. Jag jobbar med rörelse, rummet och relationer. Jag ser det som musik. Känner mig mer som en kompositör som komponerar ett musikstycke.

Hon skrev tre linjer som motsvarar notlinjer i ett partitur, som blev en cirkelform. Ibland möts rösterna.

Michaela om arbetet med Eldtungor av Jan Bergman, Göteborg