konstnärlig ingång

konstnärlig ingång – Michaela om arbetet

När jag första gången läste Rose drogs jag snabbt in i pjäsen. Vad var det som fick den vuxna dottern att ifrågasätta sin far så hårt? Han kunde inte svara, han hade tappat sitt språk och sin rörelseförmåga… En stark, aktuell och angelägen pjäs öppnades för mig, fylld av gåtor. Nya rum vidgades kring frågor om identitet, språkets betydelse, förlust och sorg, och om hur det förflutna kan förfölja och trycka på nuet.

Vad gör man inte som förälder för att skydda sitt barn, som Arthur i pjäsen, för att de inte ska känna eller bära den sorg eller smärta man själv gått igenom? Vad ärver man? Vad är genetiskt? Vad är kulturarv? Vad gör vi inte ibland för att slippa känna och/eller mötas? Hur långt kan man gå för att bygga sig en ny identitet som Arthur gör i pjäsen.

Någonstans läste jag ett citat av terapeuten Lars Berg: ”Det vi kallar identitet är ju egentligen en psykologisk erövring som kommer ur ens samspel med omvärlden och på det viset en blandning av ’mig’ och andras bekräftelse av mig eller brist på gensvar”. I   den växande dottern Roses sökande efter sitt ursprung skapas ett enormt tomrum. Eftersom hon aldrig får svar uppstår ett glapp som växer och som gör att hon till slut lämnar honom. 

De olika tidsaspekterna i pjäsen fascinerade mig och gav mig en konstnärlig ingång i arbetet. Nu och då speglar nuet och det förgångna varandra, medan personliga och historiska trauman trycker på. En aktuell berättelse träder fram i en större kontext: Om rätten att få leva och hitta sin plats mellan olika kulturer. Hur många människor lever inte idag under förtryck, flykt och i exil, medan de söker en rätt till existens och ett ”hem”?

Texten är lika intrikat som en Bachfuga, teman flätas, försvinner och återkommer. Vi utforskar språket och ordets betydelse som en möjlighet eller en barriär. Minnena får till slut rum och mening och skapar i ”nuet” ett möte mellan en far och dotter.  

/Michaela Granit, regissör