Postadress
Åsögatan 200 A
116 32 Stockholm
Sverige

Arbetslokal
Alsnögatan 3
Stockholm

Namn *
Namn
           

123 Street Avenue, City Town, 99999

(123) 555-6789

email@address.com

 

You can set your address, phone number, email and site description in the settings tab.
Link to read me page with more information.

pic2.png

Memory – Konstnärlig ingång

konstnärlig ingång

 

 
Fotograf: Lesley Leslie-Spinks
 

UTDRAG UR INTERVJU med Michaela Granit om memory

Margaret Mahy är en nyzeeländsk författare som skrivit ungdomsromaner som manuset (av Maria Sundkvist) bygger på. Det är en berättelse om en ung kille som förlorat sin syster i en olycka. Han har tagit skulden på sig för hennes död.

– Det finns en Twin Peaks-känsla här, hur olyckor startar processer inom människor och ifrågasätter deras egen existens tycker jag är intressant. Jonny får för sig att han ska söka upp sin syster väninna Bonny för att få ett svar. Det är lite roade movie över pjäsen: möten som man inte upptäcker vikten av fören efteråt.

– Man kan se det som en myt – en ung människas resa på jakt efter sin identitet, eller som ett sorgearbete, en undersökning av kaos och förruttnelse. Tillbaka i barndomsstaden möter Jonny en plågoande från förr, Nev och en tant med Alzheimers som lever i konkret misär. Hennes man är död och hon tror att Jonny är hennes stora kärlek. Bonny är maoritjej, adopterad in i en vit värld, Bonny lider av identitetslöshet.

Om arbetet.
Musiken är komponerad av Andreas Aarflot, på scen finns fyra musiker. Musik, tal och sång blandas rytmiskt och suggestivt i drömspelston.
– Musikalens brott mellan tal och sång attraherar inte mig, utan vi sökte bågen mellan mötena, textens musikalitet. Nästan som i grekisk tragedi, man driver en känsla till sin spets, från tal över skrik till sång t ex Inlagda texter av Gunnar Ekelöf förstärker den existentiella osäkerheten. Med oss arbetar koreografen Ivan Ossoinak som också gör instuderingen av sången.

Hur hittar man en metod för att uppnå den visionen?
– Det viktiga är att få fram en ensemblekänsla. Precis som i Camille finns figurerna parallellt kvar i bilden under växlande scener, som en kommentar eller pendang till det som sker. Alla gestalterna är närvarande i den här killens värld. Gruppen improviserar tillsammans, söker situationers innebörd via rörelser, nya vägar.

– Om texten är enkel och inte har Becketts poetiska förhöjning, måste man söka dramatiken på annat sätt. Det är en utmaning som kräver en teaterform med många komponenter. Viktigt för mig är att inte fastna i form, utan behålla karaktärernas trovärdighet för publikens blick. Improvisationer är därför viktigast för att de kan ge omedvetna signaler från skådespelarna till rolltolkningen. Irrationella tendenser, inte resultat.

/Ulrika Milles, Riksteaterns tidning