Postadress
Åsögatan 200 A
116 32 Stockholm
Sverige

Arbetslokal
Alsnögatan 3
Stockholm

Namn *
Namn
           

123 Street Avenue, City Town, 99999

(123) 555-6789

email@address.com

 

You can set your address, phone number, email and site description in the settings tab.
Link to read me page with more information.

pic1.png

Bussen – Konstnärlig ingång

konstnärlig ingång

 

 
Fotograf: Joel Persson
 


konstnärlig ingång – Intervju ur programbladet

Elverkets dramaturg Marc Matthiesen samtalar med Regissören Michaela Granit om ”Bussen":

Tycker du att Bussen tar ställning i den rådande trosdebatten?
Det tycker jag att den gör. Absolut. Den tar ställning för vilka konsekvenser som religionen kan ha på människan när den tar sig in i politiken och makten och börjar styra över människans fria tanke. Huvudpersonen Erika är på ett sätt i händerna på religionen. Hon har tagit till sig en tro, men bottnar ändå inte riktigt i någon religion.

Pjäsen förkastar ju inte religion som någonting ont.
Nej, inte alls. Den vill snarare frigöra värderingar som följt med den kristna traditionen. Den frigör begreppen, skruvar och vänder på dom för att skärskådas av oss. Lukas Bärfuss har gjort ett fantastiskt arbete med att göra en djupdykning i dessa frågor utan att fastna i det moraliserande. Vi tvingas hela tiden ta ställning till olika värderingar.
Vad är gott? Vad är ont? Han lyckas styra in mig och ensemblen i hjärtat av dessa frågor. Man går inte fri. Vi måste rannsaka oss själva under hela processen.

Tongivande ateister som Michel Onfray och Richard Dawkins insisterar att vi ska lämna religionen bakom oss och istället närma oss filosofin. För dom omfattar filosofin samma andlighet fast utan ett tillrättavisande övernaturligt väsen. Vad är det religionen möjligen har som filosofin saknar?
Det beror på individen. Människor måste ha rätt att tro. Vissa tror på andliga krafter och vill projicera dom på en s.k. Gud. Andra gör det inte, och vill hellre röra sig i en friare terräng av existentiella frågeställningar. Men gemensamt är behovet av andlighet, att projicera det vi inte kan förklara. Tiden och människan förändras ju hela tiden. Nu lever vi i en tid där Gud kanske är död. Gud var makten och politiken. Nu är det inte så längre.
Eller så är vi tillbaka där igen.

Precis. Och det är därför den här pjäsen är så laddad. För att vi kanske är tillbaka. I USA är det uppenbart att den kristna högern är en maktfaktor. Och de största krigen idag är religionskrig. Men på den andra sidan finns individen, människan som försöker att lägga sin andlighet och sina existentiella frågor någonstans. Var ska de ta vägen? Man måste ha respekt för den individuella tron. Man får inte förneka någons strävan efter insikt.
Det du, och kanske pjäsen, förespråkar är en humanistisk tro snarare än en organiserad religion där alla måste tro enligt ett visst mönster.

Ja, det senare tycker jag är avskyvärt. Det blir obehagligt så fort människan slutar att vara fri. Då tycker jag att religionen går emot alla de grundvärderingar som den talar om. Det tycker jag Bussen tar upp på ett metaforiskt plan. Sedan har vi också den individuella resan. Behovet som alla karaktärer i pjäsen bär på, vare sig de är troende eller icke troende. De testar sin tro. Och i botten ligger naturligtvis skräcken för döden och vad som händer efter den.

Men lika obehagligt blir det om vi hamnar i ett samhälle där värderingar inte betyder någonting alls. Är vi där? I superindividens tidsålder? Människorna i pjäsen har tappat innehållet. Dom vet inte var de ska ta vägen med det de har inom sig. Och därför blir de grymma mot varandra. Det speglar något av vår tid.

Har din egen inställning till tro och religion förändrats sedan du börjat jobba
med pjäsen?

Den har absolut vidgat min syn. Jag har kanske fått en lite större förståelse för de som faktiskt tror. Jag har talat med människor som är troende och försökt få en relation till det. Det har gjort att jag har öppnat mig för det. Men som konstnär är man ganska nära det där ändå.

Kan man som undersökande konstnär tillåta sig att vara religiös utan att mista sitt kritiska tänkande?
Vi som håller på med konst är alltid nära dom här sakerna. Till en viss gräns förstås. Vi når kanske inte hela vägen in. Vi söker alltid ett rum för existentiella frågeställningar.
Min utgångspunkt i det här arbetet är att våga ställa dom frågorna på scenen. Hur förhåller vi oss till vår dödlighet? Till vår tid? Hur fyller vi tomrummet efter att ha klippt navelsträngen med Gud? Det är väldigt intressant. Dom frågorna ställer jag mig i allt jag jobbar med. Den moderna människan i vår tid. Var finns dom andliga rummen? Förr fanns kyrkorna. Nu löser allt upp sig. Det är trots allt en intressant tid vi lever i.

Hur påverkas repetitionerna av ensemblens olika ingångar i dessa frågor?
Det var viktigt för mig att prata om det här så snabbt som möjligt. Det är angeläget för oss alla. Skådespelarna har en massa olika ingångar och funderingar som berört dom på olika sätt. Vi har haft en del starka diskussioner. Att det är skrämmande när grundläggande värderingar inte längre finns. Men det är skönt och befriande med den svarta humorn som ligger i botten av pjäsen.

Den skapar en komisk distans till det totala allvaret. Den är väldigt besläktad med Becketts speciella humor. Rå men fullkomligt ärlig. Bärfuss skapar en helt egen myt kring den här stackars flickan i bergen som möter dessa märkliga figurer. Det är inget realistiskt drama, även om det känns väldigt nutida.

Författaren har medvetet förlagt dramat i naturen och inte i någon modern storstad. Han har därmed undgått onödiga nutidsmarkörer och moderna referenser.
Det är så skönt och så oerhört intelligent. Man får vara ifred där uppe på alptoppen och låta konflikten utspela sig ostört. Karaktärerna bär på idéer om sig själva. Och alla idéer bryts ner och måste omvärderas. Jag kan tycka att det finns en tanke med att det nya som uppstår måste undersökas på otämjd terräng. I den vilda naturen.